Jahapp, nu uppdaterar jag denna sorgliga blogg som gör framsteg likt nordkorea. Jag bestämde i samråd med Couchen att dra det sista stråt till stacken och nå mitt mål. Förra veckan var jag 1,8 kg från 64 kg. Situationen idag: en halv chokladplatta i bilen till jobbet och nu 3 pepparkakor. Men sådär lösläppt är jag inte egentligen. Tillfället gör tjuven. Nu hittar jag dock inte motivation att gå ner i vikt mer. Tycker att det ser rätt bra ut när jag speglar mig, förutom HUVUDET då som är så stort. Kan jag förminska mitt huvud?
Men överlag så blir man lite blind när man tappar vikt. Man vet att man inte vill bli större, men finns det någon gräns för hur liten man vill bli? Vem drömmer inte om att vara lätt som en plätt (men inte platt som en pannkaka)?
No comments:
Post a Comment